Thursday, November 13, 2008

MAJORITETSBESLUTETS PROBLEM & LÖSNING

En majoritet av människor är något abstrakt. Den är inte konkret, som en enskild människa, inte ens så pass konkret som en särskild grupp människor (även om den alltid råkar uppbäras av en slags tillfällig grupp). Den är inte ett "han" eller ett "hon" eller ett "de där", den är bara ett flertal.

Eftersom en majoritet är ett oidentifierat flertal, kommer i fråga efter fråga samma person att tillhöra, inte tillhöra, åter igen tillhöra och åter icke tillhöra majoriteten. Från majoritetens "synpunkt" - om nu en majoritet kunde ha ett medvetande, en synpunkt - skulle det kunna uttryckas så: flertalet består hela tiden av olika personer, ibland de ena, ibland de andra, icke de samma - utom det överlappande. Har du en majoritet på 55% (av alla, icke blott "de röstande") i en fråga och en majoritet av 55% i en annan fråga, som inkluderar de 45% minoriteter (mot eller soffliggare) i den förra, tillhöra dock 10% båda majoriteter, majoriteten i båda frågor. Har du ytterligare en fråga med en majoritet på 55%, komma minst 10% att tillhöra majoriteten i både första och tredje frågan, och minst 10% att tillhöra majoriteten i både andra och tredje frågan. Men det finns ingen matematisk garanti för att 10% eller 5% eller ens 1% kommer att tillhöra majoriteten i alla tre frågorna. Räknas soffliggare bort, behöva ej ens två "absoluta majoriteter" av enbart röstande överlappa. Har majoriteten beslutat i alla tre frågor, kan det hända att den har beslutat något som ingen alls vill stå för. Det kan hända, att de som böja sig för majoriteten i alla tre frågor, egentligen böja sig för - ingen alls. Och det kan hända att det är något så när sunt att ha "majoritetens" uppfattning i en eller två av dessa frågor - vilket, som vi sett, räcker för att åstadkomma majoritet i alla tre frågorna - men helt abnormt att ha majoritetens uppfattning i alla tre av dem, vilket förklarar ett fall som det tänkta, att nämligen ingen har majoritetens uppfattning i alla tre frågorna. Majoriteten kan bli som Chimaera, med huvudet och framkroppen från ett djur - lejonet -, bakkropp och extra huvud från ett annat - geten -, och en svans med ett tredje huvud, därför att den är ett tredje djur - ormen. En sådan Chimaera sprutar eld och dödar, enligt Bellerophons saga. En sådan Chimaera är ingenting, därför att den är omöjlig, enligt Aristoteles zoologi. Majoritetsbeslut i tre frågor kunna tillsammans utgöra en helt omöjlig, chimär och livsfarlig "majoritet" att böja sig för...

Det finns dock ett fall, där majoriteten inte är hoppande. Där majoriteten i varje enskild fråga är mycket större än 55%, där överlappningen av majoritet i vilka två frågor som helst av tre är större än 10%, där majoriteten i alla tre frågorna (nästan vilka tre som helst) säkert både finns och är, om icke absolut, så åtminstone relativ majoritet, större än någon särskild kombination av tyckanden, som omfattar samtycke med minoritet i någon fråga.

Detta fall är när majoriteten är en så pass konkret sak som en grupp människor. När majoriteten i en viss fråga och majoriteten i fråga om samhällsställning tendera att sammanfalla med varandra. När majoriteten är lika med den majoritet av människor i underordnad eller blygsam ställning, som är fattig eller möjligen bärgad, icke burgen eller rik. När majoriteten kan definieras som icke frack-ägande, utan akademiska examina, som icke i sina yrken fatta beslut om andra människors framtida leverne. När majoriteten är bättre bekant med lokal öl-, vin- och spritproduktion än med dyr importerad, bättre bekant med snus (ok - eller piptobak) än med cigarrer (utom, givetvis, majoriteten av Havana-bor), bättre bekant med brännvin eller cider eller körsbärsvin än med Bordeaux (utom, givetvis, majoriteten av Bordeaux-bor), bättre bekant med Kalles kaviar än med rysk (utom, givetvis, majoriteten av ryssar), bättre bekant med prickig korv än med salami och med falukorv än med cervelas (utom i Österrike, Ungern och Italien, där salami är det som gäller, eller i Schweiz, där cervelas gäller), bättre bekant med Herrgård, Grevé, Suecia, Prästost och Kryddost, än med Frankrikes ljuva ostproduktion (utom i Frankrike förstås), o s v. Majoritetsbeslut betyder i så fall: att låta allmogen, vanligt folk bestämma. Majoritetsbeslut är i så fall helt enkelt detsamma som populism.

Nu är dock det vanliga folket icke organiserat. Det må ha sina egna kommunikationer på det lokala eller rent av till viss grad det regionala planet. Men icke på riksplan. En beslutsam minoritet eller enstaka person kan skaffa sig popularitet och utnyttja den för att spela ut populismen i en landsända mot den vaksammare populismen i en annan. Reformationen var icke populär av teologiska skäl. Där den var populär, var det av beundran för dess företrädare, Gustav Vasa, som befriat oss från danskarnas välde (med dalkarlar, som visade sig hata reformationen!), och bröderna Petri, Olaus och Laurentius, vars ord voro desto mer imponerande som motståndarnas, klostrens och biskop Hans Brasks, tystades. Och likaledes av bekvämlighet: att slippa fasta, att slippa bikta. Eller av solidaritet med adelsmannen, som påstod, att Kyrkan skulle ha "lurat" av hans förfäder den eller den donationen, "som inte alls" skulle ha "frälst hans själ". Men i Småland, Dalarna (!) och Västergötland fanns folkligt motstånd mot Sveriges reformation, liksom Skåne (på landsbygden) och Norge gjorde motstånd mot den danska. I Västergötland gjorde till och med adeln motstånd mot reformationen. Dessvärre kom icke motståndet mot reformationen samtidigt i Västergötland, Småland och Dalarna, utan Gustav Vasa kunde kväsa den ena resningen efter den andra - icke utan lejda knektar från Lübeck.

När majoritetsbeslut icke äro populistiska, kunna de tillsammans leda till det orimliga. Och populismen är icke alltid enig, när den hotas av något nytt och omstörtande. Den är svag.

Hur har Sveriges folk ställt sig i frågan om envälde kontra riksdagsvälde? Efter Karl XII:s förluster i krig, skylldes olyckorna på konungamaktens "krigslystnad" och riksdagsvälde infördes. Efter Frihetstidens inofficiella men verkliga förlust av Sveriges frihet och oberoende, samt den skamliga behandlingen av konung Adolf Fredrik, var Sverige berett att som en man hylla Gustav III och hans statskupp i enväldesriktning. Efter förlusten i Finska Kriget accepterade man "Karl XIII:s" usurpatoriska statskupp, som ledde till ny parlamentarism, dock mer balanserad med konungamakt än Frihetstidens. Och 1917 ställde sig först soldater och bönder på konung Gustav V:s* sida, sedan borgare och arbetare på parlamentarismens. Soldater och bönder (med lantarbetare) voro nog fler än borgare och arbetare i stadsnäringar, Sverige var ännu ett lantligt land, men de mobiliserade ej så många, därför att de voro sämre organiserade. Dessa båda sista tillfällen ha icke varit folkliga, d v s populistiska maktskiften, utan folket har i efterhand accepterat dem som oundvikliga.

Som sagt var det fler borgare och arbetare som 1917 ställde upp för parlamentarism, än det var soldater och bönder, som ställde upp för konungamakten och försvaret. Men soldater och bönder med lantarbetare voro fler, och vad jag känner till ställde ingen av dem upp på parlamentarismen 1917 i uttrycklig demonstration.

"Jaha, men då vunno de ju icke majoritet i själva avgörandet, de som voro för konungavälde och försvar men stannade hemma kunde ju icke räknas, sådana äro spelets regler."

Ja, majoritetsbesluts-spelet har den regeln. Och är, just genom denna regel, icke-populistisk. För den verkliga majoriteten är egentligen oräknelig "såsom stjärnorna på himmelen eller sandkornen vid havet". Den verkligt typiske majoritetsmedlemmen, den verklige populisten, är en soffliggare, både i politik och andra sammanhang. Han vill icke räknas. Han vill icke ställa sig på led och få ett nummer. Men för den skull vill han inte bli överkörd. Majoritetsbesluts-spelet säger alltså att populismen förlorar. Majoritetsbesluts-spelet är ett sätt att köra över den oorganiserade och icke särskilt bildade majoriteten och sedan dessutom säga till den: "skyll dig själv". Och en bildad och organiserad representation för majoriteten är alltid en minoritet. Den representerar aldrig den populistiska majoriteten, ens när den gör vad denna majoritet vill. Den representerar den minoritet, som kommit till den med bildning och organisation, eftersom den liknar denna. Majoriteten förlorar makt på att vara obildad och oorganiserad, den förlorar sin karaktär på att vara bildad och organiserad. Majoritetsbesluts-spelet ser till att den verkliga majoriteten förlorar både på gungorna och karusellen.

"Ja," säger nu en egalitär idealist, "så är det nu och så har det varit i historisk tid bland de så kallade civiliserade folken. Men det beror på att vi ha ett klassamhälle. I ett klasslöst samhälle skulle majoriteten inte vara obildad och oorganiserad och det skulle inte finnas någon mera bildad och bättre organiserad minoritet, som kunde utnyttja situationen till majoritetens nackdel. Där skulle problemet icke uppstå. Och det är dit vi måste sträva. Med de medel, som stå till buds, såsom demokratin och parlamentarismen."

- Jaså, bolscheviken! Hatar du majoriteten så pass mycket, att du vill avskaffa den?

"I ett klasslöst samhälle skulle majoriteten inte vara obildad och oorganiserad..."

Det är alltså majoriteten, att den är som den är, som är problemet, som måste åtgärdas, för de egalitära! Ännu mer skolplikt, ännu mer "folkbildning", "fortbildning" och "utbildning" - och "värdegrund" - i skolan, ännu mer indoktrinering - och kanske ännu mer fångenskap för dem som lyckats lämna skolan utan denna indoktrinering, för att "påverka" dessa ännu mer!

Men det innebär också att den verkliga majoriteten, den populistiska majoriteten, gömmer sig mer för att slippa dessa tvångsåtgärder!

För övrigt: om vi skulle avskaffa klassamhället på det sättet, avskaffas också den reella majoriteten, den majoritet, som är en grupp människor. Utan klassamhälle skulle majoritetsbeslut i hela folket bli just samma abstarkta, chimära majoritet, som jag först skisserade upp - och som faktiskt redan verkar förekomma, inom de små minoriteter, som fatta majoritetsbeslut i många frågor, till skillnad från den majoritet, vars deltagande i majoritetsbeslut inskränker sig till en fråga: vilket parti; och till en dag: vart tredje år, första söndagen i september. Plus förbudsomröstningen, trafikomröstningen, kärnkraftsomröstningen och EU-omröstningen.

Eller skulle det vara meningen att ett klasslöst samhälle åstadkomme så stor enighet, att det bleve verkligt stora majoriteter, som 90% eller så i varje fråga? Att ett klasslöst samhälle skulle åstadkomma enighet?

Vi ha sett, att enighet uppkommer utan att upphäva klassamhället, därför att många böja sig för andras beslut. Helst gamla beslut, som fattats innan de föddes (som att ha julgran och inte julbjörk och krydda brännvinet med pomerans snarare än lakrits), och till och med nya beslut, till och med om de förlora på dem (som reformationen). Men också: 1) att majoritetsbeslut ej är bästa sättet att utnyttja detta, och 2) att majoritetsbeslut (av det sämsta slaget) styr beslutande minoriteter (som Riksdagen).

Vad är alltså det verkliga alternativet till dessa majoritetsbeslut, med oenighet, med abnorma kompromisser p g a olika människors majoritetsinnehav, med ett utnyttjande av den verkliga, populistiska majoritetens passivitet för att undergräva dess traditionella värderingar, det som gör den till verklig majoritet, till allmoge och vanligt folk?

Inte att allmoge och vanligt folk som sådana bli styrande i Riket, det äro de oftast för söliga till. Alltså icke för söliga för att bestämma över sig själva som enskilda, familjer och byar, men för söliga för att behålla hela landets styre.

Inte att den styrande minoriteten låtsas representera majoriteten, i stället för att som andligt stånd och ridderskap representera och taga ansvar för hela landet, hela folket, hög som låg, i religiöst och militärt hänseende.

Inte att försöka avskaffa klassamhället genom att ta ifrån minoriteter ärftliga eller annars kontinuerliga maktresurser, politiska eller ekonomiska, eller särskilt religiösa och moraliska, och ta ifrån majoriteten dess värderingar, inklusive enkelhet, passivitet och naivitet. Då får man en ny minoritet, som måste distansera sig från majoriteten, från populismen, som har och gör det obekvämt för denna.

Utan: att någon med samma värderingar som vanligt folk ha haft sedan kristnandet, hela tiden värnar om dessa värderingar, värnar om allmogen, om vanligt folk, men också om legitima, nödvändiga, traditionellt mäktiga minoriteter. En man, därför att en man inte är en abstraktion, inte är en chimär, inte är en slumpmässig (katastrofal) balanssumma av olika majoriteters oförenliga ståndpunkter. Och när han dör: näste man. Men vem är den näste? Hans äldste son eller dennes äldste son eller dennes äldste son, Dör den äldste, tar hans närmaste yngre broder vid, om han saknar egna barn. Dö alla bröstarvingar till den äldste redan döde, ta bröstarvinagrna till hans bror vid, så långt ner som möjligt i anträdet: farbror(s) före farfars bror(s), som i sin tur går före farfars farbrors. O s v enligt frankisk eller svensk tronföljd.

Ty icke blott en enskild människa, utan t o m en ätt är något mycket konkretare än till och med den verkliga, populistiska majoriteten. Och oerhört mycket konkretare än den tillfälliga majoriteten inom en minoritet, vars majoritet icke är en samhällsklass, utan alltid blott ett samtycke i enskild fråga.

Men en monark får inte vara fullt ut så passiv, så obildad, så naiv, beskedlig och fredsälskande som den populistiska majoriteten. Han måste var på sin vakt mot den bildade, organiserade minoriteten, om den skulle vilja förtrycka majoriteten. Och då måste han själv ha vissa slags bildning, gemensam med vissa minoriteters, men ändå känna med majoriteten. Likaså måste han vara på vakt mot egalitära revolutioner i allmogens namn, men till dess skada och icke dess gagn. Han måste stå över gränsen mellan bildad och obildad.

Det finns en religion, som står lika högt över bildad som över obildad. Stjärnorna stå lika högt över Mount Everrest som över Holland, därför att de äro oändligt mycket högre över Mt Everrest än vad detta är över Holland. Guds kunskap, den sanna tron, står lika högt över bildades som över obildades mänskliga kunskap, oändligt mycket högre över bildade än dessa över de obildade. Sådan måste monarkens religion vara. Han måste vara kristen, renlärig katolik**, lyda Kristus Konungen. Och han behöver därför ett kristet, ett katolskt folk.

Hans Georg Lundahl

Copyright Hans Georg Lundahl, 21.IV, A. D. 2002. Får gratis kopieras oförändrat på dator, kopiator, för hand, meddelst uppläsning och inspelning, i massdistribuerade, äv. kommersiella media och spridas.

*Ja, Konung, ty han var besvågrad och försonad med Gustav Prinsen af Wasa
Envoyé : 25/04/2002 15:06
**eller Orthodox

No comments: